Hämtade V på fritids och sedan följdes vi över på förskolan för att hämta O, som i vanlig ordning blev jätteglad att se oss och klädde sig fortare än kvickt. Under tiden jag packade ner hans fleecejacka och extravantar i ryggsäcken och checkade ut honom på skärmen gick O ut på förskolegården, som har grindar.
Jag och V kom ut ca 1 minut senare.... Då var O spårlöst borta!
Tänkte först att han sprungit och gömt sig bakom förrådet, sen såg jag att grinden var öppen och sprang mot parkeringen, men ingen O
Jag och V sprang sedan runt som yra hönor i alla riktningar och ropade efter O, men inget svar... Ute var det kolsvart och jag förbannade det faktum att han hade både svart overall och svart mössa :(
Efter ca 15 minuters letande ute i 20 minusgrader skickade jag V att gå hem själv, för att se om han fått för sig att smita hem, och sa åt honom att komma tillbaka om han hittade honom. Samtidigt sprang jag in på skolan och bad personalen på huset leta inne, om han sprungit IN och gömt sig nånstans
Flera föräldrar och personal slöt upp i letandet och nu hade det gått 30 minuter sen han försvann. Det enda jag kunde tänka var 3 år, 20 minusgrader, kolsvart, sjön, bussvägen, främling.... Började bli mer och mer panikslagen
Nu var det många som var ute och ropade och letade efter honom, men inte ett SPÅR! Och det började kännas som vi inte visste var vi skulle leta längre. Ringde i panik efter N och Morfarn som kastade sig i bilen
Kan verkligen inte med ord beskriva hur panikslagen och uppgiven jag kände mig...
Snälla grannar åkte hem till oss för att säga åt V att stanna hemma och fortsatte hjälpa oss i sökandet och en av pedagogerna på förskolan som slutat för länge sen fortsatte hjälpa mig att leta.
Nu hade det gått 45 minuter. 45 minuter, 3år, 20 minusgrader, sjön, bussvägen, främlingar....
Jag kunde inte andas längre...
Försökte samla mig och tänka logiskt. Den enda jag sett gå innan oss var en ny liten pojke på förskolan och hans mamma, de gick ut när jag kom. Jag bad förskolläraren ringa och kolla om den mamman sett honom när hon gick. Inget svar. Vi letade reda på adressen för att se om han kanske sprungit efter och sen tappat bort sig. Pedagogen gick in medan jag sprang vidare och letade i vild förtvivlan. Träffade en kvinna som sett en pojke i svart overall i en snödriva nyss. Det fanns ingen pojke kvar där. Jag sprang tillbaka mot förskolan. Det hade nu gått mer än en timme. Det kändes ärligt talat som jag skulle dö, där och då....
Då hör jag någon ropa mitt namn. Och 1 timme och 10 minuter senare var han återfunnen!!!! Han hade sprungit med den nya förskolekompisen, med de icke svenskspråkiga föräldrarna, hem och gått in och lekt.
Har ALDRIG känt mig så lättade och glad och alldeles förstörd på samma gång! Jag bara bröt ihop....
Fy fasen vilken fruktansvärd upplevelse, jag hoppas ingen behöver uppleva detta. Hela familjen, inklusive O, var rejält skärrade resten av kvällen... Men mest av allt glada över att vi har vår lille O hos oss igen
Finaste finaste, Är så glad att du är här <3
Helena
